Fem minuter varje morgonsamling tillägnas åt att en person ger en slags gåva till sina medelever. Då menar jag inte att man har köpt choklad till resten av hela skolan (även om det kanske inte hade varit helt dumt det heller) utan att man presenterer något som ger folk en bra start på dagen. De flesta morgongåvorna är videor som visas på vår projektor inne i aulan. Då kan det vara allt från musikvideor och stand-up komedi till inspirerande insikter. De som fastnat mest hos mig är beskrivningar av hela livet i sig.
En av gåvorna denna vecka var Alan Watts ord; Why Your Life is not a Journey som David Lindberg har kombinerat med film. Budskapet i hela citatet är att livet inte går ut på att man ska komma till en viss destination, utan att det är själva resan som är målet i sig. Den har jag såklart hört förut i många olika sammanhang, inklusive att jag har sagt det själv. Det som fastnade hos mig mest med specifikt det här budskapet var dock att Alan Watts beskrev hur livet går att likna med en dans eller musik. Man dansar inte för att man ska ha genomfört dansen, man komponerar inte musik för att komma fortast fram till slutet av låten. Det är ju själva dansandet i sig som är poängen! Många gånger tror jag att vi glömmer det trots allt. Vi siktar mot att vi blir lyckliga när vi väl får vårt drömjobb, renoverar köket, inte behöver gå på föreläsningar längre, när vi bara är ett litet steg närmre än det vi är i denna stund ("närmre vad?" kan man undra). Men tänk om vi verkligen hade njutit av den tiden vi hade haft just nu, verkligen njutit till fullo, dansat och sjungit. Det kanske inte behöver gå 50 år i våra liv innan vi får en sådan insikt?
Ovan är ännu en morgongåva i liknande tema: Casually Explained: Evolution III - The Human Player Type. Den är komisk, men kan samtidigt ge en smärre livskris till mottagaren. En perfekt mix om man frågar mig.
En av gåvorna denna vecka var Alan Watts ord; Why Your Life is not a Journey som David Lindberg har kombinerat med film. Budskapet i hela citatet är att livet inte går ut på att man ska komma till en viss destination, utan att det är själva resan som är målet i sig. Den har jag såklart hört förut i många olika sammanhang, inklusive att jag har sagt det själv. Det som fastnade hos mig mest med specifikt det här budskapet var dock att Alan Watts beskrev hur livet går att likna med en dans eller musik. Man dansar inte för att man ska ha genomfört dansen, man komponerar inte musik för att komma fortast fram till slutet av låten. Det är ju själva dansandet i sig som är poängen! Många gånger tror jag att vi glömmer det trots allt. Vi siktar mot att vi blir lyckliga när vi väl får vårt drömjobb, renoverar köket, inte behöver gå på föreläsningar längre, när vi bara är ett litet steg närmre än det vi är i denna stund ("närmre vad?" kan man undra). Men tänk om vi verkligen hade njutit av den tiden vi hade haft just nu, verkligen njutit till fullo, dansat och sjungit. Det kanske inte behöver gå 50 år i våra liv innan vi får en sådan insikt?
Ovan är ännu en morgongåva i liknande tema: Casually Explained: Evolution III - The Human Player Type. Den är komisk, men kan samtidigt ge en smärre livskris till mottagaren. En perfekt mix om man frågar mig.
Kommentarer
Skicka en kommentar