Hur uppstår en Aikidoka?

Det är något alldeles speciellt med människans nyfikenhet. Vi kan helt enkelt inte låta bli, på gott och ont. Jag startade med att läsa ett inlägg på facebook, sedan påbörjade jag på en ansökan, mejlade tränaren på skolan, blev inbjuden till ett Skypemöte, blev inbjuden till en festival, tackade ja, renoverade ett rum mitt i allt kaos hemma, och satte mig en lördagsmorgon på bussen till Oslo. Men hur kommer det sig, att jag överhuvudtaget tog det beslutet?

När jag var runt 12 eller 13 år gammal satt jag och en av mina vänner och funderade på vad vi skulle ha för elevens val. Vi gick på högstadiet, och i en osäker ålder och i skrämmande korridorer för en sjundeklassare, så var det viktigt att ha sällskap av sina vänner. Jag var exalterad över att välja Aikido, men min vän var inte lika intresserad. Så vi gjorde en kompromiss för att upprätthålla vår allians: vi satte Aikido som ett av valen, båda två. När vi några dagar, eller måhända en vecka, senare fick reda på att vi båda fått tilldelat oss Aikido, visste vi inte riktigt vad vi skulle förvänta oss.

Kanske har jag alltid dragit mig lite till det mer udda. Kanske var det Magnus utspel i klassrummet som gjorde mig nyfiken nog till att börja (som att rulla fram över hela klassrummet och skrämma slag på en stackars elev som försökte skriva ner engelska verbformer på tavlan). Kanske, hör de två ting ihop i detta fall. Magnus Bäcklund, 3:e dan. En lärare, tränare, förebild, och vän. Han skrämde livet ur mig de två första veckorna när jag började på Högstadiet, och jag hade honom i både Svenska och Engelska. Utan honom, så skulle jag sannerligen inte befinna mig i Norge i denna stund, och skriva om hur jag lyckades hamna här.

Det var för mig något speciellt med sättet Magnus tänkte på. Det var nog inte de galna idéerna i sig, utan på sättet han pratade med oss i klassrummet. Vi var inte elever som han tyvärr var tvungen att ta hand om. Det kändes, hur absurt det nu än kan låta, som om vi var hans jämlikar. Måhända inte i kunskap, ålder eller erfarenhet, men i respekten som skulle ges och tas. Han såg inte ner på oss. Han förväntade sig saker av oss, och han blev i diskussionerna oss elever sinsemellan ofta benämnd som en av favoritlärarna på skolan. Senare, när jag gick i gymnasiet, kommer jag ihåg hur han sade till mig, efter en av våra träningar, att han inte tyckte att han inte ansåg sig vara en bra engelsklärare. För min del, när jag ser tillbaka på min undervisning i skolan, tror jag att de lärarna som har hjälpt mig mest genom mina studier och i mitt liv, inte lärde mig glosor eller algebra. Nej de mest inflytelserika lärarna var de som fick mig att fatta intresse för sådant som jag inte ens hade kunnat tänka mig utan dem som inspiration; såsom Aikido, att läsa poesi, att skriva, fördjupa mig i filosofiska och etiska diskussioner. Det började alltsammans där, och ibland blir jag rädd när jag tänker på hur ett enda steg i en annan riktning hade kunnat göra mig till en helt annan person.

Morihei Ushiba.
Fotoretuschering: Magnus Bäcklund

I Hörby var vår dojo nere i källarlokalen på ett mellanstadie. Väggarna, som troligtvis inte målats om sedan seklet före, pryddes av en japansk och en svensk flagga, samt en tavla av en gammal japansk gubbe som skrattade hjärtligt. Numera benämner jag honom som O’sensei, eller Morihei Ushiba. Fotot av den skrattandes gamla gubben tillsammans med Magnus energi och oförutsägbara lektioner, var mitt första intryck av Aikido. Det intrycket sitter kvar än idag. Utan kontakten mellan människor, ett och annat inslag av skratt och lekfullhet, skulle Aikido vara något helt annat för mig.

Efter ett par år hade båda två av de äldre eleverna, som alltid brukade dyka upp under min första tid, försvunnit från mattan. Vid det laget hade jag graderat så att jag hade 4:e kyu, en grad som innebar att jag tilläts bära en hakama (eller som jag kallar med en kort beskrivning: “en cool svart samurajkjol”). Någonstans så kände jag att jag inte kom någon vart längre, och efter mitt förslag att utöka med en klubb till, så uppmuntrade Magnus mig till att söka mig vidare. En dag stack jag därför in huvudet i ännu en källarlokal, fast denna gång i Kristianstad. Jag frågade om jag fick vara med, och efter att ha bytt om, såg jag även förtjusningen i en del ögon när de såg att jag hade en hakama. Nytt blod, en ny person att kasta. Det lilla inhoppet, där jag minns specifikt att jag nämnde att “jag behöver nog få lite stryk” innebar att jag tränade för Anders Kamph och Lars Tornemark i ett och ett halvt år. För att vara en så kallad liten klubb, så anordnar de härliga läger som är väl värda att besöka. Anders var jag rädd för i början, kanske fortfarande är det ibland, nu när jag tänker efter. Lars kändes mer som om man skulle bli ihjälkramad av när han hälsade på en ibland. Tillsammans utgör de en duo som verkligen anstränger sig för sina elever. De anstränger sig också för att få tillbaka en när man väl har slutat i deras klubb, men än så länge får de nöja sig att jag kommer på deras läger då och då.

Nu i efterhand är jag tacksam över att jag började i en liten klubb, och sedan rörde mig mot en bara något större. Det hade nog inte passat mig så bra att slängas in bland svartbältare vid en sådan ung ålder. Men när jag väl gjorde det, så var det på tiden. En dag fick jag ett långt sms av Magnus, där det stod skrivet att klubben i Hörby skulle läggas ner. Dels gällde det logistik med en annan kampsport som skulle flytta till en annan ort, dels var det att Magnus fått allt mer att göra i pappersarbete, möten och högar av prov som behövde rättas. Av det meddelandet började jag faktiskt gråta. Helt som en reaktion från min kropp. Det tar nog något år innan man inser den djupare delen av Aikido, vad det innebär och att det inte är en hobby, utan en livsstil. Vid det tillfället insåg jag vad det innebar för mig. Hur den trygga plats, med min vägledare, hade helt plötsligt försvunnit från mitt vardagliga liv. Måndagar och onsdagar. Borta.

Min mor som vid det laget hade tränat några år också, föreslog att börja röra sig in mot Malmö. Mot vår tränares tränare: Stefan Stenudd. Jag var aningen nere i något av en Aikido-depression vid den tidpunkten, men jag följde tätt efter. Jag gick ändå vid tiden på Malmö Högskola. I den dojon fann jag ännu en skrattandes man (vågar inte skriva gubbe). Jag såg också en vad som för mig verkade vara en hel armé av personer med hakama, och svarta bälten! Och slitna svarta bälten! Vad som gjorde mig mest bekväm igen var nog trots allt dojon, som jag insett är mer än bara en plats för mig, det är en känsla. Efter ett och ett halvt år har denna dojo, och människorna som rör sig i den, blivit ännu ett av mitt hjärtats dojo. Därför kändes det svårmodigt att lämna den för ett år, även om jag gjorde det med ett leende på läpparna.