Subject to change

Idag skulle vi tillbringa våra två lektionstimmar på morgonen med att se dokumentärer om Aikido. Dimitris hade till och med bett mig om att hjälpa honom med att sätta igång de olika videor som han ville visa (tekniska ting är inte alltid hans starka sida). Men så har jag fått mig ett ännu större miljöombyte. För just nu befinner jag mig på en cafeteria tillhörande ett sjukhus i Gjøvik, omringad av sjuksköterskor på glatt lunchhumör. En av mina medstipendiater som går på TMK har nämligen haft den förfärliga oturen att skada armen så att han har fått den gipsad. I hård träning skulle man kunna tro, men det beror snarare på grund av en något för stark tävlingsinstinkt i twister. Efter att han jagat resten av stipendiaterna och konstaterat att alla var fruktansvärt upptagna inför den kommande helgen med en grekisk afton (mer om det senare) så var jag den som enligt Pål var "lättast att offra" efter att han frågat mig om jag: 1. Hade körkort, 2. Kunde köra med manuell växellåda. Så tidigt imorse hämtade jag min kvarglömda bok från elevrummet och försökte att inte väcka de två elever som somnat i varandras armar på en av sofforna. Sedan skrapade jag febrilt vindrutorna på en av skolbilarna innan vi begav oss ut på dagens äventyr.

Utsikten över det kringliggande vattnet och höjderna som omger det kan jag inte klaga på dock, och maten på sjukhus är alltid förvånansvärt billig, även i Norge! Dagen i ära tog jag mig tiden att se på den video om matsvinn som de andra kommer se på på vår gemensamma undervisning idag, och kände mig förnöjd över att jag köpte gårdagens mackor.

Subject to change kom jag att tänka på som titel eftersom det är lite vad en vecka på den här skolan kan innebära. Även om vi har vårt fasta schema så händer det så mycket runt omkring att man aldrig känner sig uttråkad. Om man mot förmodan skulle vara uttråkad någon gång, skulle man dock kunna se Subject to change på riktigt, en standup av min favoritkomiker Danny Bhoy. Med tanke på att jag vid det här laget har fyllt på parkeringen för andra gången, och hoppas de lyckas bli klara med Pål innan cafeterian stänger för dagen, kanske jag borde sätta mig och se på just den.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Den vackraste platsen jag tränat på

Det mest magiska med vår studietur till Japan, från en Aikidokas perspektiv, var vårt besök i en avlång gammal dojo som låg belägen i Shingu, Wakayama. Det kändes direkt från vår första träning att det var något annorlunda på denna sista plats, i jämförelse med de som vi hade besökt förut. Tidigare hade vi varit i klubbar som visserligen visat tecken på mycket tradition, men i Kumano Juku Dojo var det något helt annat. Det kändes i luften när man kom in, i stämningen av att bara gå till platsen i sig. Vi var tysta utanför, och gick på led in i en smal gång som ledde till ingången. Precis innanför skjutdörren i mörkt trä, var den stengolvsbeklädda del som var gränslandet mellan utomhus och inomhus. Efter det fick inga skor följa med, och golvet höjdes ett steg där gamla nötta golvbrädor startade. Vi tog alla av oss skorna i tysthet. Det var en nervös och spänd stämning som rådde bland oss. För japanerna måste det ha sett ut som om vi trodde att vi var på väg till slakt. Dojon är

Läs mer

Hur uppstår en Aikidoka?

Det är något alldeles speciellt med människans nyfikenhet. Vi kan helt enkelt inte låta bli, på gott och ont. Jag startade med att läsa ett inlägg på facebook, sedan påbörjade jag på en ansökan, mejlade tränaren på skolan, blev inbjuden till ett Skypemöte, blev inbjuden till en festival, tackade ja, renoverade ett rum mitt i allt kaos hemma, och satte mig en lördagsmorgon på bussen till Oslo. Men hur kommer det sig, att jag överhuvudtaget tog det beslutet? När jag var runt 12 eller 13 år gammal satt jag och en av mina vänner och funderade på vad vi skulle ha för elevens val. Vi gick på högstadiet, och i en osäker ålder och i skrämmande korridorer för en sjundeklassare, så var det viktigt att ha sällskap av sina vänner. Jag var exalterad över att välja Aikido, men min vän var inte lika intresserad. Så vi gjorde en kompromiss för att upprätthålla vår allians: vi satte Aikido som ett av valen, båda två. När vi några dagar, eller måhända en vecka, senare fick reda på att vi båda fått til

Läs mer

En resa hem

Varje år har Enighet Aikidoklubb i Malmö ett vinterläger med tre instruktörer: Jorma Lyly, Jan Nevelius, och Stefan Stenudd. När de tänkte högt för sig själva hur länge de hade haft lägret kom de fram till att det har varit varje år sedan 2002. Magnus Bäcklund, Stefan Stenudd och Andreas Falk. Alla tre en viktig del i min utveckling i Aikido. Foto: Anders Heinonen Vi var runt 50 personer på mattan i år, så många att vi fick dela upp oss i tre rader. Jag har varit på den mattan när vi bara har varit fem personer, och ibland är det märkligt hur en plats kan förändra sig så mycket beroende på vilka som är där, och i vilket sammanhang det är. Den här gången var det förutom lägret så pass annorlunda för mig eftersom tiden var kommen för min svartbältesgradering. Konversationerna gick fram och tillbaka i liknande stil: ”Ska du upp imorgon?”, ”Ja, snälla sluta påminn mig om det” - följt av en gest av att snabbt panikandas i en osynlig pappåse, tillsammans med fantastiska Karin, som hade p

Läs mer

Leta i den här bloggen