Den vackraste platsen jag tränat på

Det mest magiska med vår studietur till Japan, från en Aikidokas perspektiv, var vårt besök i en avlång gammal dojo som låg belägen i Shingu, Wakayama. Det kändes direkt från vår första träning att det var något annorlunda på denna sista plats, i jämförelse med de som vi hade besökt förut. Tidigare hade vi varit i klubbar som visserligen visat tecken på mycket tradition, men i Kumano Juku Dojo var det något helt annat. Det kändes i luften när man kom in, i stämningen av att bara gå till platsen i sig. Vi var tysta utanför, och gick på led in i en smal gång som ledde till ingången. Precis innanför skjutdörren i mörkt trä, var den stengolvsbeklädda del som var gränslandet mellan utomhus och inomhus. Efter det fick inga skor följa med, och golvet höjdes ett steg där gamla nötta golvbrädor startade. Vi tog alla av oss skorna i tysthet. Det var en nervös och spänd stämning som rådde bland oss. För japanerna måste det ha sett ut som om vi trodde att vi var på väg till slakt. 

Dojon är nog den mest förvirrande som jag har varit i hittills vad gäller sidorna av den. Jag hade faktiskt svårt att förstå vilken som var Shomen, Kamiza (väggen som oftast är "huvudväggen" i dojon). Det var en av de korta väggarna, vilket gjorde att den skilde sig från någon annan dojo jag tränat i innan. Det låg belägen längst bort från ingången, med ett stort skåp, omgivet av ett vackert stort blomsterarrangemang, en trumma vilandes i en träställning, en kanji med Aikidos tecken dekorerande, och såklart en bild av Moreishi Ueshiba. Det fanns faktiskt till och med en liten staty av honom, som jag tror kan ha varit i koppar då den fått en vacker blågrön färg. 

Vägen till dojon. Naturen ligger nära stadens gator.

De sista kvar efter morgonträningen. En övar på sin ukemi och en viker en hakama. 

Anledningen till att dojon byggdes från första början, på 50-talet, var faktiskt Morihei Ueshiba själv. Våra värdar berättade för oss att hans föräldrar önskade ett barn men hade svårigheter. De gav sig av på en pilgrimsfärd med ett tempel som destination. Om det var ett resultat av bön som innebar att de till slut fick sin önskan uppfylld, kan man avgöra själv efter eget tycke, men som tack lät Osensei bygga en dojo alldeles i närheten av templet.  

Det är inte svårt att förstå varför en del glorifierar och nästan gudförklarar Morihei Ueshiba, speciellt de som inte tränar och ser oss buga i riktningen till en bild av honom. Jag vill inte ta upp den diskussionen för tillfället (eller det faktum att hans skägg låg i skåpet), men benämna att det faktiskt i vissa fall finns ett religiöst inspel i Aikido. I denna dojo finns det nämligen en naturlig del av shintoism. Och vi hade tur nog att de höll en ceremoni när vi var där, som de har en gång i månaden. Man känner sig aningen främmande när man ligger framåtböjd i bugning på en vit tatami (matta som används som golv i en dojo), gammal och med oroväckande blodfläckar lite här och där som långsamt börjar möta färgskiftningen i det vitas avmattning. Samtidigt hör man den ena japanska stämman efter den andra, som i en dokumentär av ett tempel långt bort i öst. Trumman ljöd, fler bugningar, och fler röster som lät främmande, men också lugnande.

Vi med gi på genom den sömniga byn varje dag. Folk bugade lätt åt oss när de såg oss. För mig var det en lika viktig del av träningen bara att gå dit och ha en speciell känsla, som det var att träna. Som en morgon runt klockan sex, när jag snabbt hann inom ett bageri och köpte en bulle, för att sedan åtnjuta den till denna soluppgång...

Soluppgången i Shingu, Wakayama. 

Dimitris och jag efter sista träningen. 

Den morgonen var magisk av en så enkel anledning som solens första strålar som letade sig in genom de vackra fönsterna, att fåglarna sjöng och flög längs med långsidorna på dojon, och att folk var där överhuvudtaget för att träna innan deras jobb eller skola. 

Ett fruktträd precis utanför dojon.

Träningen som vi hade i Shingu kändes ursprunglig. Vi fick känna på en form som inte helt saknade kamae (som en slags fast grundposition med gard), men som iallafall inte visade det lika tydligt som vi gör. Enligt de som tränade i dojon så var det vad Morihei Ueshiba ville; att kamae var en startposition som behövdes när man startade sin träning, men att man senare var tvungen att ha en inre kamae. De sa att kamae spreds så fort dock så att hans önskan inte kunde följas.

Det var flera olika som höll i träningen i Kumano Juku Dojo. Tanaka Sensei var en av dem, och som jag förstod också den som var den främsta i ledet. En kväll var jag och Dimitris på en sen middag med Tanaka Sensei och en otroligt duktig aikidoka (hon fick mig att knappt att hinna med på taino tenkan). Samtidigt som vi åt den japanska versionen av vad vi kanske känner till som tapas, så berättade Tanaka Sensei om tiden då han inte kunde träna Aikido överhuvudtaget. Han jobbade nämligen på ett hotell där arbetstimmarna fyllde upp det mesta av dygnet. Som värst var han uppe i att jobba 20 timmar om dygnet. Efter något år gick det ner till 19, 16 och till slut 10 timmar om dygnet. På hotellet övade han dock på sin uppmärksamhet. Varje gång han gick runt ett hörn inne på hotellet, så övade han sin placering. Alla människor som rörde sig på området betraktade han uppmärksamt och tog till sig så mycket information som han bara kunde. Till och med när han rensade ogräs så valde han precis så mycket kraft som behövdes för att få rötterna att skiljas från marken, inte mer, inte mindre. Han var inte i en dojo på många år, men han tränade likaväl varje dag.