Det är något alldeles speciellt med människans nyfikenhet. Vi kan helt enkelt inte låta bli, på gott och ont. Jag startade med att läsa ett inlägg på facebook, sedan påbörjade jag på en ansökan, mejlade tränaren på skolan, blev inbjuden till ett Skypemöte, blev inbjuden till en festival, tackade ja, renoverade ett rum mitt i allt kaos hemma, och satte mig en lördagsmorgon på bussen till Oslo. Men hur kommer det sig, att jag överhuvudtaget tog det beslutet? När jag var runt 12 eller 13 år gammal satt jag och en av mina vänner och funderade på vad vi skulle ha för elevens val. Vi gick på högstadiet, och i en osäker ålder och i skrämmande korridorer för en sjundeklassare, så var det viktigt att ha sällskap av sina vänner. Jag var exalterad över att välja Aikido, men min vän var inte lika intresserad. Så vi gjorde en kompromiss för att upprätthålla vår allians: vi satte Aikido som ett av valen, båda två. När vi några dagar, eller måhända en vecka, senare fick reda på att vi båda fått til

Idag skulle vi tillbringa våra två lektionstimmar på morgonen med att se dokumentärer om Aikido. Dimitris hade till och med bett mig om att hjälpa honom med att sätta igång de olika videor som han ville visa (tekniska ting är inte alltid hans starka sida). Men så har jag fått mig ett ännu större miljöombyte. För just nu befinner jag mig på en cafeteria tillhörande ett sjukhus i Gjøvik, omringad av sjuksköterskor på glatt lunchhumör. En av mina medstipendiater som går på TMK har nämligen haft den förfärliga oturen att skada armen så att han har fått den gipsad. I hård träning skulle man kunna tro, men det beror snarare på grund av en något för stark tävlingsinstinkt i twister. Efter att han jagat resten av stipendiaterna och konstaterat att alla var fruktansvärt upptagna inför den kommande helgen med en grekisk afton (mer om det senare) så var jag den som enligt Pål var "lättast att offra" efter att han frågat mig om jag: 1. Hade körkort, 2. Kunde köra med manuell växellåda. S

Två julentusiaster som inte riktigt kunde låta bli. Idag konstaterande vi att snön har börjat falla omkring oss, och vid frukosten startade diskussionerna om det är okej att ha jultröja på sig redan nu, eller om man borde vänta till december (vi utfärdade ett undantagsfall på grund av snön). Det låg en något mild stämning över matsalen, dels på grund av de många som inte orkat ta sig upp till frukosten nu när mörkre t kryper inpå oss, dels på grund av att vi med ro betraktade de stackarna som tog sig över campus i kylan. Utanför skolan så har våra rosor frusit,  och blivit om möjligt ännu vackrare.  Uppe i dojon ligger det numera en kyla i luften innan vi väl kommer igång att svettas. Mattorna känns kalla mot ens bara fötter när man kliver in. Lamporna i taket har vi också slutat att tända på morgonträningarna. Istället har vi värmeljus vid Shomen, och idag även det extra ljuset som reflekterades utifrån snön. Medan Dimitri startade med ett tema för veckan kom jag på mig sj

Som tradition på Hadeland Folkhögskola så har man en linjevecka varje år. Veckan innebär att undervisningen bara är inom sin egen linje. Annan undervisning, såsom valfag (valfria ämnen), gemensamma aktiviteter och möten, läggs åt sidan för att fokusera helt på sin inriktning. För de olika linjerna innebar detta olika situationer; K-pop klassen såg vi knappt (tror att de dansade hela veckan), TMK hade löpning och intensiv träning, samt åkte till ett badland, Yogaklassen åkte till Sverige för att besöka en annan Folkhögskola, och vi på Aikidolinjen hade tre gästlärare på vår " Intensive week 43 ". Liggande meditation. Foto: Ingrid Jacobsen Vår första gästlärare var Viggo Johanssen. När jag pratade med mina vänner från yogaklassen suckade de och uttryckte lite att de var avundsjuka för att vi hade honom som föreläsare. Vi klev in i dojon där han satt med en skrivtavla ovant placerad framför shomen. Han spenderade den första tiden med att prata om mindfullness och vad