De första veckorna har vi spenderat mycket av vår lektionstid på teori. Då inkluderas inte endast Aikidons historia och teknikernas utgångspunkt, utan även filosofin som ligger bakom Aikido. Nyligen som ett exempel så repeterade Dimitris det han tog upp för klassen precis innan vi hade höstlov. Utgångspunkten i denna lärdom var tre pelare som bestod av " The Great Faith ", " The Great Courage " och " The Great Questioning ". The Great Faith , det vill säga tro, beskrev vår lärare som en essens som krävs för allt i livet. Om man saknar tro för det man gör, och tro på sig själv, hur ska man då någonsin kunna lyckas ta sig vidare? Att ha Great Faith handlar alltså om att ha tro i sin egen potential.  The Great Courage , mod, handlade om att kunna utmana sig själv att våga sig på de saker som man kanske inte annars hade gjort. Att helt enkelt tänja på sina egna gränser.  The Great Questioning , som jag skulle direkt översätta till "ifrågasätta

På helgerna är man till mestadels ledig här, men vi har seminarier i princip varje lördag. Innehållet kan vara allt mellan himmel och jord. I början hade vi mycket praktiska ting, så som att förbereda oss inför vår fjälltur, eller hur driften fungerar på skolan. Lite mer än en månad in i terminen kommer vi däremot ha lite mer utvecklande seminarier. Klimatkloka folkhögskolor (fast på norska såklart) var som ett exempel temat för förra lördagsseminariet. Då kom Astrid Bjerke från Framtiden i våre hender och föreläste för oss. Föreläsningen i sig var bred när hon pratade om allt från DDT till klädproduktion i Asien. Som miljövetare var det mycket repetition, men det var ändå givande i och med att vi tillsammans försökte komma på olika sätt som vi kunde bli mer miljövänliga på skolan. I min grupp diskuterade vi bland annat gemensam tvättning av kläder, en byteshörna för kläder och ting, samt att minska matsvinnet genom att göra det mer synligt. Små saker kan man tycka, men man måste börja

Redan i vår vardagsrutin så har vi inte många mobilskärmar som lyser upp i lokalerna. I dojon används de endast för att ta foton, på morgonsamlingarna lämnas de i korgar som hänger utanför, och även utanför andra gemensamma utrymmen så finns det mobildagis för att uppmuntra oss till att lämna mobilerna. Som några av mina nära och kära hemma skämtar om, så är det precis som om vi skärmar av oss från omvärlden och kryper längre in i vår "folkisbubbla". Men trots varningslamporna lyser starkt för begynnelsen på en sekt, så finns det otroliga fördelar med att sitta vid ett matbord där inte en enda kikar ner på mobilskärmen, och överhuvudtaget inte har mobilerna på bordet. Det blir inga distraktioner eller avhuggna samtal för att någon har uppslukats av meddelande eller scrollande. Alla känns närvarande, och det blir en helt annan avslappnad stämning när det inte vibrerar så att allas blickar dansar kors och tvärs över bordet.  Igår var det ännu mer mobilfritt än den vanliga

Folkhögskolan ligger beläget mellan några mindre bergstoppar, i en by som heter Brandbu, och för att komma till skolan får man följa små serpentinvägar (och stigar) som letar sig upp längs med höjden. Väl uppe i vår huvudbyggnad så har man en klar utsikt över byn, men så är det också ibland som vi befinner oss mitt i molnen. Bilden som är nedanför är utsikten en tidig morgon från mitt och Camillas rum på Gammelinternatet. Där har jag nu förundrats många gånger över vilken tur jag hade som hamnade där, och med den rumskamrat som jag fick. Förutom Aikidolinjen som jag går på, finns det i år tre andra linjer på skolan: Yoga; Träning, motivation och kosthållning; samt K-pop. Vi är minst sagt en blandad skara av människor. I andra skolformer som jag har gått på innan har jag erfarenhet av att man i sina respektive klasser, eller kurser, blir väldigt uppdelade. Här på skolan har jag dock inte känt av lika tydliga uppdelningar. Det är precis som skolan är uppbyggd för att man ska umgås med