Svärd har aldrig intresserat mig speciellt mycket. Under all den tiden som jag har tränat Aikido så har jag alltid försökt undvika att hamna med en bokken (träsvärd) i mina händer. Det har alltid känts klumpigt och för att inte säga märkligt att hugga ut i luften. Visserligen var att vifta med pinnar en av mina aktiviteter i ung ålder. Tyvärr slutade det en gång med att jag träffade min barndomsvän i ögat med en dåligt avriven bambuliknande växt. Parkslide, som växten heter, växer otroligt snabbt och sprider sig utan hämningar; en egenskap som gjorde den perfekt för massproduktion av svärd för två tjejer som spenderade somrarna med skrapsår på båda knäna. Min vän fick gå hela sommaren med solglasögon varje gång hon var ute i solen. Petros uppvisning för hela skolan på morgonsamlingen. Foto: Tania Kounadi Med ett avsvalnat intresse och lite erfarenhet var jag alltså inte på min högsta nivå av entusiasm när vi i höstas hade Thorsten Shoo på besök. Den var bara aningen högre när v

Fem minuter varje morgonsamling tillägnas åt att en person ger en slags gåva till sina medelever. Då menar jag inte att man har köpt choklad till resten av hela skolan (även om det kanske inte hade varit helt dumt det heller) utan att man presenterer något som ger folk en bra start på dagen. De flesta morgongåvorna är videor som visas på vår projektor inne i aulan. Då kan det vara allt från musikvideor och stand-up komedi till inspirerande insikter. De som fastnat mest hos mig är beskrivningar av hela livet i sig. En av gåvorna denna vecka var Alan Watts ord; Why Your Life is not a Journey som David Lindberg har kombinerat med film. Budskapet i hela citatet är att livet inte går ut på att man ska komma till en viss destination, utan att det är själva resan som är målet i sig. Den har jag såklart hört förut i många olika sammanhang, inklusive att jag har sagt det själv. Det som fastnade hos mig mest med specifikt det här budskapet var dock att Alan Watts beskrev hur livet går att li

Våra dörrvakter, som var stränga med att se  vilka som faktiskt hade anmält sig till festen... Foto: Kjell Ola Solberg Magnussen Det är onsdag nu, och jag har i princip precis återhämtat mig efter helgens bravader. Ett av de återkommande evenemangen som sker varje år är nämligen fjorårsträffen. Det är bara att tänka sig att man ska ha en festlig kväll och bjuder in alla de elever som gått där året innan. Men så måste man såklart ha ett tema kring hela saken, och så är det en hel del arbete kring att ha mer än 100 personer på en tillställning. I kärngruppen för evenemanget diskuterade vi vilka grupper vi ville vara kommittéledare för, samt vilka som i övrigt skulle passa som ledare för grupperna. När man väl börjar med att räkna upp det blir det en del: kök, diskning, servitörer, riggning, ljud och ljus, konferansierer, välkomstkommitté, ansvarig för underhållningsbidrag, dekor osv. Jag anmälde mig frivillig till att ta ansvar för en grupp med servitörer, med tanke på min erfarin