Fortsätt till huvudinnehåll

En vecka med Iaido

Svärd har aldrig intresserat mig speciellt mycket. Under all den tiden som jag har tränat Aikido så har jag alltid försökt undvika att hamna med en bokken (träsvärd) i mina händer. Det har alltid känts klumpigt och för att inte säga märkligt att hugga ut i luften.

Visserligen var att vifta med pinnar en av mina aktiviteter i ung ålder. Tyvärr slutade det en gång med att jag träffade min barndomsvän i ögat med en dåligt avriven bambuliknande växt. Parkslide, som växten heter, växer otroligt snabbt och sprider sig utan hämningar; en egenskap som gjorde den perfekt för massproduktion av svärd för två tjejer som spenderade somrarna med skrapsår på båda knäna. Min vän fick gå hela sommaren med solglasögon varje gång hon var ute i solen.

Petros uppvisning för hela skolan på morgonsamlingen.
Foto: Tania Kounadi
Med ett avsvalnat intresse och lite erfarenhet var jag alltså inte på min högsta nivå av entusiasm när vi i höstas hade Thorsten Shoo på besök. Den var bara aningen högre när vi för bara ett litet tag sedan hade Petros Moulagiannis (4 dan i Aikido och Iaido) här. Efter veckan med Thorsten ökade mitt intresse, och efter veckan med Petros måste jag erkänna att jag faktiskt ser fram emot Iaidon på måndagar, och hoppas i hemlighet på att vi ska ha mer Iaido på onsdagar, när vår lektion är fokuserad på svärdsträning.

Iaido visar en helt ny etikett för mig. Allting är strikt, vackert, tyst och skarpt. De kata som finns kan man öva på att perfektionera in i minsta detalj, och man tröttnar inte även när man håller på i en timme eller två. Eftersom man mestadels tränar ensam är det nästintill meditativt. Jag har lovat mig själv att pröva på det även när jag kommer hem till Sverige. Bortskämd som jag är så är trots allt Stefan Stenudd inte bara instruktör i Aikido utan även i Iaido.


Vikning av hakama efter en lektion med Iaido. Eleverna får ha hakama på sig under Iaidon men i Aikido förknippas den med en viss gradbeteckning.
Foto: Tania Kounadi


Några av de ca 40 svärd som har beställts till elever och klubbmedlemmar i dojos i närheten av skolan.

Övning på kata under helgseminar i Hamar.
Foto: Tania Kounadi

Lektion i skolans gymsal.
Foto: Tania Kounadi

Uppvisning/tävling i skolans dojo. Två visar fram nämnd kata och tre domare väljer bäst utförda i form av att höja höger eller vänster hand.
Foto: Tania Kounadi

Lektion i skolans gymsal.
Foto: Tania Kounadi

Övning av kata på helgseminar i Hamar.
Foto: Tania Kounadi

Före detta elev och stipendiat Marius Rafael Støre har en uppvisning/tävling mot sin sensei Dimitris Farmakidis.
Foto: Tania Kounadi

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den vackraste platsen jag tränat på

Det mest magiska med vår studietur till Japan, från en Aikidokas perspektiv, var vårt besök i en avlång gammal dojo som låg belägen i Shingu, Wakayama. Det kändes direkt från vår första träning att det var något annorlunda på denna sista plats, i jämförelse med de som vi hade besökt förut. Tidigare hade vi varit i klubbar som visserligen visat tecken på mycket tradition, men i Kumano Juku Dojo var det något helt annat. Det kändes i luften när man kom in, i stämningen av att bara gå till platsen i sig. Vi var tysta utanför, och gick på led in i en smal gång som ledde till ingången. Precis innanför skjutdörren i mörkt trä, var den stengolvsbeklädda del som var gränslandet mellan utomhus och inomhus. Efter det fick inga skor följa med, och golvet höjdes ett steg där gamla nötta golvbrädor startade. Vi tog alla av oss skorna i tysthet. Det var en nervös och spänd stämning som rådde bland oss. För japanerna måste det ha sett ut som om vi trodde att vi var på väg till slakt....
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur uppstår en Aikidoka?

Det är något alldeles speciellt med människans nyfikenhet. Vi kan helt enkelt inte låta bli, på gott och ont. Jag startade med att läsa ett inlägg på facebook, sedan påbörjade jag på en ansökan, mejlade tränaren på skolan, blev inbjuden till ett Skypemöte, blev inbjuden till en festival, tackade ja, renoverade ett rum mitt i allt kaos hemma, och satte mig en lördagsmorgon på bussen till Oslo. Men hur kommer det sig, att jag överhuvudtaget tog det beslutet? När jag var runt 12 eller 13 år gammal satt jag och en av mina vänner och funderade på vad vi skulle ha för elevens val. Vi gick på högstadiet, och i en osäker ålder och i skrämmande korridorer för en sjundeklassare, så var det viktigt att ha sällskap av sina vänner. Jag var exalterad över att välja Aikido, men min vän var inte lika intresserad. Så vi gjorde en kompromiss för att upprätthålla vår allians: vi satte Aikido som ett av valen, båda två. När vi några dagar, eller måhända en vecka, senare fick reda på att vi båda fått til...
3 kommentarer
Läs mer

Hör fåglar sjunga glatt

Fem minuter varje morgonsamling tillägnas åt att en person ger en slags gåva till sina medelever. Då menar jag inte att man har köpt choklad till resten av hela skolan (även om det kanske inte hade varit helt dumt det heller) utan att man presenterer något som ger folk en bra start på dagen. De flesta morgongåvorna är videor som visas på vår projektor inne i aulan. Då kan det vara allt från musikvideor och stand-up komedi till inspirerande insikter. De som fastnat mest hos mig är beskrivningar av hela livet i sig. En av gåvorna denna vecka var Alan Watts ord; Why Your Life is not a Journey som David Lindberg har kombinerat med film. Budskapet i hela citatet är att livet inte går ut på att man ska komma till en viss destination, utan att det är själva resan som är målet i sig. Den har jag såklart hört förut i många olika sammanhang, inklusive att jag har sagt det själv. Det som fastnade hos mig mest med specifikt det här budskapet var dock att Alan Watts beskrev hur livet går att li...
Skicka en kommentar
Läs mer