En resa hem

Varje år har Enighet Aikidoklubb i Malmö ett vinterläger med tre instruktörer: Jorma Lyly, Jan Nevelius, och Stefan Stenudd. När de tänkte högt för sig själva hur länge de hade haft lägret kom de fram till att det har varit varje år sedan 2002.

Magnus Bäcklund, Stefan Stenudd och Andreas Falk.
Alla tre en viktig del i min utveckling i Aikido.
Foto: Anders Heinonen

Vi var runt 50 personer på mattan i år, så många att vi fick dela upp oss i tre rader. Jag har varit på den mattan när vi bara har varit fem personer, och ibland är det märkligt hur en plats kan förändra sig så mycket beroende på vilka som är där, och i vilket sammanhang det är. Den här gången var det förutom lägret så pass annorlunda för mig eftersom tiden var kommen för min svartbältesgradering. Konversationerna gick fram och tillbaka i liknande stil: ”Ska du upp imorgon?”, ”Ja, snälla sluta påminn mig om det” - följt av en gest av att snabbt panikandas i en osynlig pappåse, tillsammans med fantastiska Karin, som hade panik för sin 2:a dan (andra graden av svart bälte).

För ett år sedan runt samma tid hade vi kyu-gradering (graderingar innan svart bälte) på Enighet ett tag efter detta nämnda läger. Jag hade fått ta mig i kragen och släpa mig dit för gradering motvilligt, men med full förståelse att det var på tiden (senaste graderingen jag hade gjort innan dess var nämligen när jag av misstag ramlade in på en, i tro om att det bara var årets sista träning i min nuvarande klubb i Kristianstad). Under denna gradering var jag både uke till en av mina kamrater samt att jag graderade mig från 3:e kyu tillsammans med en annan kamrat. I slutet när Stefan skulle säga namnen på de som klarat graden så sa han inte mitt för de som hade tagit 2:e kyu, utan bara för min graderingspartner. Under ett ögonblick förlorade jag hoppet och blev illa till mods. Direkt efter räknade han dock upp mitt namn för att ha fått 1:e kyu. Jag blev så otroligt lättad och glad. 

Gruppfoto på decemberlägret 2017.
Foto: Anders Heinonen

Framförallt under den senaste månaden så har mitt huvud varit upptaget av den kommande graderingen. Det har gjort mig galen av stress och prestationsångest. Jag fick en rysning genom hela kroppen av tanken på främmande människor, till och med från olika länder nere i Europa, som ska tyst sitta och betrakta ens minsta rörelse (vilket är en överdrift eftersom; 1. Det oftast är fler som graderar samtidigt 2. Folk är trötta efter dagens träning och kan säkert zooma ut lite). Men i ens egen värld är sådana steg alltid stora. Min prövogradering hade gått dåligt för jag fumlade med vilka tekniker jag skulle göra samtidigt som Dimitri snabbt sa nya olika attackformer och tekniker som vi skulle utföra. Resultatet var att jag fick kritik av Dimi; att jag behövde ta det lugnare så att jag inte blev så uppstressad att jag gick tillbaka till gamla vanor. I all stress som bubblade in under ytan (och vid det här laget även ovanpå) så började jag gråta efter träningen. Med vänner runt omkring som tröstade med ord och massage tog jag mig tillslut upp på benen och sedan körde vi iväg och åt pizza.


Så varför skriver jag allt det här? Jag tänker mig att på ytan så kan saker och ting i alla sammanhang se ordinärt ut och passerar bara i förbifarten. Samtidigt finns det känslor och förberedelser kring allt som sker. I mitt fall så handlar det om ett stort steg i mitt liv, samtidigt som det för andra var en dag som alla andra. Det ska man dock inte känna sig mindre för. Alla små händelser i sitt eget liv är viktigt nog att arbeta för, vara nervös för, prata om, utföra, och vara stolt över.