1920's jazz and gangsters

Våra dörrvakter, som var stränga med att se 
vilka som faktiskt hade anmält sig till festen...
Foto: Kjell Ola Solberg Magnussen

Det är onsdag nu, och jag har i princip precis återhämtat mig efter helgens bravader. Ett av de återkommande evenemangen som sker varje år är nämligen fjorårsträffen. Det är bara att tänka sig att man ska ha en festlig kväll och bjuder in alla de elever som gått där året innan. Men så måste man såklart ha ett tema kring hela saken, och så är det en hel del arbete kring att ha mer än 100 personer på en tillställning.

I kärngruppen för evenemanget diskuterade vi vilka grupper vi ville vara kommittéledare för, samt vilka som i övrigt skulle passa som ledare för grupperna. När man väl börjar med att räkna upp det blir det en del: kök, diskning, servitörer, riggning, ljud och ljus, konferansierer, välkomstkommitté, ansvarig för underhållningsbidrag, dekor osv. Jag anmälde mig frivillig till att ta ansvar för en grupp med servitörer, med tanke på min erfaring (här upptäckte jag i efterhand lite norsksvenska) med att jobba som servitris. Det är inte alltid lika okomplicerat som vissa tror nämligen att man knäpper med fingrarna och sedan är inventering, dukning, planering av drinkar, inköp, röjning etc fixat lätt som en plätt. Om man vill läsa om roliga historier om detta rekommenderar jag varmt "Hänt på restaurang" som finns som ett community på Facebook.

För att komma tillbaka på spåret iallfall så var kvällen en riktig höjdare. Vi hade en fantastiskt stämning, underhållning som mötte standarden (som varit hög på varje evenemang än så länge), och mat som enligt en av mina vänner till och med var det godaste hon ätit. Jag måste till och med erkänna att det slank ner en del jätteräkor, som var syndigt goda för en miljövetare.

Aikidoklassens underhållningsbidrag.
Foto: Kjell Ola Solberg Magnussen

Efter att ha varit sjuk i två veckor, och tränat Iaido på ostadiga ben i en vecka, var det intensivt att starta upp med att vara kommittéledare, samt komma på ett underhållningsbidrag och styra upp övning med detta. Trots stressen och arbetet så måste jag dock erkänna att det var värt det. Det är klart att man alltid i efterhand kan tycka att man hade kunnat göra saker bättre, men så länge man ansträngt sig så har man ändå gjort sitt bästa i stunden. Jag ska inte förneka att stämningen var minst sagt stressad och till och med ångestladdad på fredagen och lördagen, men att tänka på det i efterhand ger det mer en komisk effekt av hur folk sprang runt överallt i mindre panik för att hinna få allt klart...

Vi fick beröm för vår goda insats från både lärare och sinemellan. Ett genomgående tema som jag tyckte mig höra var iallafall att det är otroligt vilket fantastiskt evenemang man kan skapa med så lite resurser och tid, bara man arbetar tillsammans. Jag ser fram emot att se vad fjorårsträffen kommer att kunna bjuda på nästa år!
 
Foto: Kjell Ola Solberg Magnussen