Fortsätt till huvudinnehåll

Tre stöttande pelare

De första veckorna har vi spenderat mycket av vår lektionstid på teori. Då inkluderas inte endast Aikidons historia och teknikernas utgångspunkt, utan även filosofin som ligger bakom Aikido. Nyligen som ett exempel så repeterade Dimitris det han tog upp för klassen precis innan vi hade höstlov. Utgångspunkten i denna lärdom var tre pelare som bestod av "The Great Faith", "The Great Courage" och "The Great Questioning".

The Great Faith, det vill säga tro, beskrev vår lärare som en essens som krävs för allt i livet. Om man saknar tro för det man gör, och tro på sig själv, hur ska man då någonsin kunna lyckas ta sig vidare? Att ha Great Faith handlar alltså om att ha tro i sin egen potential. 

The Great Courage, mod, handlade om att kunna utmana sig själv att våga sig på de saker som man kanske inte annars hade gjort. Att helt enkelt tänja på sina egna gränser. 

The Great Questioning, som jag skulle direkt översätta till "ifrågasättande", men dessvärre inte ger en rättvis känsla av ordet, kan vi benämna som sökandet och nyfikenheten. Det vill säga att man ställer sig undrande till varför saker är som de är, och varken sväljer information med hull och hår, men inte heller stänger sig och inte är mottaglig för ny eller annorlunda information. Istället för att förkasta något för att man inte är van vid exempelvis, så kan man ställa frågor för att ta reda på varför det är annorlunda, och om detta känns vettigt.

Alla teman som vi har väcker olika känslor hos mina medelever. När jag har pratat med dem efteråt har en del beskrivit det som om det känns som om Dimitris har talat direkt till dem personligen, även om det kanske i verkligheten har varit en allmän lärdom, som bara passande nog gäller många i klassen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Den vackraste platsen jag tränat på

Det mest magiska med vår studietur till Japan, från en Aikidokas perspektiv, var vårt besök i en avlång gammal dojo som låg belägen i Shingu, Wakayama. Det kändes direkt från vår första träning att det var något annorlunda på denna sista plats, i jämförelse med de som vi hade besökt förut. Tidigare hade vi varit i klubbar som visserligen visat tecken på mycket tradition, men i Kumano Juku Dojo var det något helt annat. Det kändes i luften när man kom in, i stämningen av att bara gå till platsen i sig. Vi var tysta utanför, och gick på led in i en smal gång som ledde till ingången. Precis innanför skjutdörren i mörkt trä, var den stengolvsbeklädda del som var gränslandet mellan utomhus och inomhus. Efter det fick inga skor följa med, och golvet höjdes ett steg där gamla nötta golvbrädor startade. Vi tog alla av oss skorna i tysthet. Det var en nervös och spänd stämning som rådde bland oss. För japanerna måste det ha sett ut som om vi trodde att vi var på väg till slakt....

Hur uppstår en Aikidoka?

Det är något alldeles speciellt med människans nyfikenhet. Vi kan helt enkelt inte låta bli, på gott och ont. Jag startade med att läsa ett inlägg på facebook, sedan påbörjade jag på en ansökan, mejlade tränaren på skolan, blev inbjuden till ett Skypemöte, blev inbjuden till en festival, tackade ja, renoverade ett rum mitt i allt kaos hemma, och satte mig en lördagsmorgon på bussen till Oslo. Men hur kommer det sig, att jag överhuvudtaget tog det beslutet? När jag var runt 12 eller 13 år gammal satt jag och en av mina vänner och funderade på vad vi skulle ha för elevens val. Vi gick på högstadiet, och i en osäker ålder och i skrämmande korridorer för en sjundeklassare, så var det viktigt att ha sällskap av sina vänner. Jag var exalterad över att välja Aikido, men min vän var inte lika intresserad. Så vi gjorde en kompromiss för att upprätthålla vår allians: vi satte Aikido som ett av valen, båda två. När vi några dagar, eller måhända en vecka, senare fick reda på att vi båda fått til...

1920's jazz and gangsters

Våra dörrvakter, som var stränga med att se  vilka som faktiskt hade anmält sig till festen... Foto: Kjell Ola Solberg Magnussen Det är onsdag nu, och jag har i princip precis återhämtat mig efter helgens bravader. Ett av de återkommande evenemangen som sker varje år är nämligen fjorårsträffen. Det är bara att tänka sig att man ska ha en festlig kväll och bjuder in alla de elever som gått där året innan. Men så måste man såklart ha ett tema kring hela saken, och så är det en hel del arbete kring att ha mer än 100 personer på en tillställning. I kärngruppen för evenemanget diskuterade vi vilka grupper vi ville vara kommittéledare för, samt vilka som i övrigt skulle passa som ledare för grupperna. När man väl börjar med att räkna upp det blir det en del: kök, diskning, servitörer, riggning, ljud och ljus, konferansierer, välkomstkommitté, ansvarig för underhållningsbidrag, dekor osv. Jag anmälde mig frivillig till att ta ansvar för en grupp med servitörer, med tanke på min erf...