Fortsätt till huvudinnehåll

Hadeland Folkehøgskole

Folkhögskolan ligger beläget mellan några mindre bergstoppar, i en by som heter Brandbu, och för att komma till skolan får man följa små serpentinvägar (och stigar) som letar sig upp längs med höjden. Väl uppe i vår huvudbyggnad så har man en klar utsikt över byn, men så är det också ibland som vi befinner oss mitt i molnen. Bilden som är nedanför är utsikten en tidig morgon från mitt och Camillas rum på Gammelinternatet. Där har jag nu förundrats många gånger över vilken tur jag hade som hamnade där, och med den rumskamrat som jag fick.

Förutom Aikidolinjen som jag går på, finns det i år tre andra linjer på skolan: Yoga; Träning, motivation och kosthållning; samt K-pop. Vi är minst sagt en blandad skara av människor. I andra skolformer som jag har gått på innan har jag erfarenhet av att man i sina respektive klasser, eller kurser, blir väldigt uppdelade. Här på skolan har jag dock inte känt av lika tydliga uppdelningar. Det är precis som skolan är uppbyggd för att man ska umgås med så många olika individer som möjligt. Visserligen så har du en klass, men du har också en husgrupp med dem du bor med, blandade grupper i dina valfag (valfria ämnen), gemensamma utrymmen, samt aktiviteter som dras igång av elever och lärare. Jag hade egentligen kunnat gå till vilket matbord som helst utan att det hade varit märkligt på något sätt. Det är en väldigt tillfredsställande känsla, och ibland glömmer man till och med vilka klasser som folk tillhör.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Den vackraste platsen jag tränat på

Det mest magiska med vår studietur till Japan, från en Aikidokas perspektiv, var vårt besök i en avlång gammal dojo som låg belägen i Shingu, Wakayama. Det kändes direkt från vår första träning att det var något annorlunda på denna sista plats, i jämförelse med de som vi hade besökt förut. Tidigare hade vi varit i klubbar som visserligen visat tecken på mycket tradition, men i Kumano Juku Dojo var det något helt annat. Det kändes i luften när man kom in, i stämningen av att bara gå till platsen i sig. Vi var tysta utanför, och gick på led in i en smal gång som ledde till ingången. Precis innanför skjutdörren i mörkt trä, var den stengolvsbeklädda del som var gränslandet mellan utomhus och inomhus. Efter det fick inga skor följa med, och golvet höjdes ett steg där gamla nötta golvbrädor startade. Vi tog alla av oss skorna i tysthet. Det var en nervös och spänd stämning som rådde bland oss. För japanerna måste det ha sett ut som om vi trodde att vi var på väg till slakt....

Hur uppstår en Aikidoka?

Det är något alldeles speciellt med människans nyfikenhet. Vi kan helt enkelt inte låta bli, på gott och ont. Jag startade med att läsa ett inlägg på facebook, sedan påbörjade jag på en ansökan, mejlade tränaren på skolan, blev inbjuden till ett Skypemöte, blev inbjuden till en festival, tackade ja, renoverade ett rum mitt i allt kaos hemma, och satte mig en lördagsmorgon på bussen till Oslo. Men hur kommer det sig, att jag överhuvudtaget tog det beslutet? När jag var runt 12 eller 13 år gammal satt jag och en av mina vänner och funderade på vad vi skulle ha för elevens val. Vi gick på högstadiet, och i en osäker ålder och i skrämmande korridorer för en sjundeklassare, så var det viktigt att ha sällskap av sina vänner. Jag var exalterad över att välja Aikido, men min vän var inte lika intresserad. Så vi gjorde en kompromiss för att upprätthålla vår allians: vi satte Aikido som ett av valen, båda två. När vi några dagar, eller måhända en vecka, senare fick reda på att vi båda fått til...

Hör fåglar sjunga glatt

Fem minuter varje morgonsamling tillägnas åt att en person ger en slags gåva till sina medelever. Då menar jag inte att man har köpt choklad till resten av hela skolan (även om det kanske inte hade varit helt dumt det heller) utan att man presenterer något som ger folk en bra start på dagen. De flesta morgongåvorna är videor som visas på vår projektor inne i aulan. Då kan det vara allt från musikvideor och stand-up komedi till inspirerande insikter. De som fastnat mest hos mig är beskrivningar av hela livet i sig. En av gåvorna denna vecka var Alan Watts ord; Why Your Life is not a Journey som David Lindberg har kombinerat med film. Budskapet i hela citatet är att livet inte går ut på att man ska komma till en viss destination, utan att det är själva resan som är målet i sig. Den har jag såklart hört förut i många olika sammanhang, inklusive att jag har sagt det själv. Det som fastnade hos mig mest med specifikt det här budskapet var dock att Alan Watts beskrev hur livet går att li...