Hur hamnade vi här?

-"Alltså, hur hamnade vi här, Hanna?" är frågan som min vän Emma har slängt ur sig vid åtskilliga tillfällen sedan vi kom hit. Medan hon ställde mig (och alla andra runt omkring henne) denna fråga om och om igen under de första veckorna, så försökte jag att inte tänka på det allt för mycket. Delvis beror det på att jag inte riktigt förstått varför jag helt plötsligt bestämde mig för att flytta till Norge. Det har mer eller mindre bara hänt, och sedan tänkte jag mig att jag skulle ge det en vecka eller två. Min syster hade ändå lovat att komma och rädda mig från norrmännen om jag skulle behöva det. 

Det tekniska svaret är att jag sökte mig hit efter att ha sett ett erbjudande om att få gå på en Aikidolinje i ett år. Jag är helt enkelt väldigt förtjust i Aikido. Efter min ansökan blev jag inbjuden till festivalen som Hadeland Folkhögskola anordnar i början av sommaren varje år. Festivalen i sig består dels av uppvisningar för blivande elever, dels av avslutningsaktiviteter som avrundar året för de som har spenderat sin tid på skolan som elever. 

Jag och min mor körde tillsammans från Skåne den helgen, och efter nio timmar av att ha lyssnat på svensk stand-up i bilen, stannat för att äta våra medhavda mackor, och kört på norska svindlade vägar, så var vi framme vid Folkhögskolan. Besöket på skolan var avgörande för att jag skulle bestämma mig för att börja här. Kanske var det också så för de andra framtida eleverna som står uppradade med oss i solen den lördagen. I det mejl som jag skickade till skolledningen en månad efter det att jag var i Norge, skrev jag bland annat följande:

Ett foto taget under festivalhelgen 2018 med några blivande elever.
Foto: Hadeland Folkehøgskole.

"Jag har funderat en del sedan mitt besök hos er, och jag måste erkänna att jag är väldigt imponerad över skolan. Inte bara på grund av hur fint det är runt om kring med natur, utan hur hela skolan är uppbyggd med dess elever och lärare. Det jag såg var en familjär och hjälpsam atmosfär. Redan första kvällen kände jag mig välkomnad av era elever, som både visade runt, ordnade med rum och sängkläder, svarade på frågor och skämtade till sent på kvällen. Det kändes inte som om det gjorde något att man var trött efter den långa resan.

Festivalen i sig var imponerande både i sin kreativitet och hur engagerade alla var. Komedi blandat med sång och dans, uppvisningar av alla dess slag. Det märktes att de som var med gjorde det för att de tyckte att det var kul."

Nu är det en månad sedan jag klev in på skolan svettig och med pusten i halsen, bärandes på en stor fjällryggsäck, ikeakasse, svärd och en sportbag. Om två dagar har vi höstlov, och jag förstår inte riktigt hur mycket som faktiskt har hänt på den här tiden. Även om jag sitter och längtar hem till mina nära och kära nu, så vet jag att jag också kommer att sakna de som jag redan hunnit lära känna här; min rumskamrat, hela min Aikidoklass, lärarna som springer omkring här och hittar på bus, och de vänner som bland annat redan har bestämt sig för att jag behöver ett par hemstickade norska tumvantar till jul.