Det mest magiska med vår studietur till Japan, från en Aikidokas perspektiv, var vårt besök i en avlång gammal dojo som låg belägen i Shingu, Wakayama. Det kändes direkt från vår första träning att det var något annorlunda på denna sista plats, i jämförelse med de som vi hade besökt förut. Tidigare hade vi varit i klubbar som visserligen visat tecken på mycket tradition, men i Kumano Juku Dojo var det något helt annat. Det kändes i luften när man kom in, i stämningen av att bara gå till platsen i sig. Vi var tysta utanför, och gick på led in i en smal gång som ledde till ingången. Precis innanför skjutdörren i mörkt trä, var den stengolvsbeklädda del som var gränslandet mellan utomhus och inomhus. Efter det fick inga skor följa med, och golvet höjdes ett steg där gamla nötta golvbrädor startade. Vi tog alla av oss skorna i tysthet. Det var en nervös och spänd stämning som rådde bland oss. För japanerna måste det ha sett ut som om vi trodde att vi var på väg till slakt....